Blast in GBG

Blastrock spelar i Göteborg i helgen på Spatt/Underjorden och det kan bara sluta på ett sätt. Hoppas kunna visa bilder efter helgen.

Dizzee; Maths + English och Document B

Det tog ganska lång tid innan jag tog mig för att lyssna på Dizzee Rascals nya album Maths + English. Nu har jag i alla fall gjort det och den är jävligt bra. Dizzee har till viss del lämnat grimen bakom sig, men inte helt. En del låtar dunkar på i god grime-anda men det finns en hel del annat på plattan som öronen fastnar för. Redan låt två, singeln Pussyole, och tre, hårdrocksriffande Sirens, är mer klassisk hip hop än grime, men det låter inte sämre för det. På annat håll svänger det åt gammalt d'n'b och annanstans finns det nästan r'n'b och det finns mer än så, men ändå känns det mest Dizzee. Han har här lyckats bättre än på andra plattan, Showtime, att kombinera stilar och göra dem till sina egna. Han känns nästan som en manlig M.I.A. nu. Texterna är raka och bra och innehåller mer än åtskilliga andra plattor jag hört den senaste tiden. Skitbra helt enkelt.
På annat håll och helt annan stämning: nätbolaget The Whisper Foundation har gett ut Document B, en samling med ganska dämpad, nästan ambient elektronika. Skönt milda toner som passar bra både till bokläsning och söndag i soffan.

Young Gods lever än/igen

Jag trodde jag hade hört det sista från Schweiziska bandet The Young Gods, men tji vad jag bedrog mig. Bandet hade nämligen aldrig lagt av och stretade vidare i det okända med all sorts projekt som jag inte hört talas om. Kanske inte utan anledning heller, för nu har de nämligen återvänt till sina gamla hemtrakter i de hårda kvarteren där trummorna galloperar, gitarrerna är arga och samplern står och väser hotfullt i ett hörn. Plattan de gjort heter Super Ready / Fragmenté och den är smittsamt bra. Det är inte riktigt samma kantighet som det var en gång i tiden, men energinivåerna närmar sig ändå Forsmarks. Som ersättning för kantigheten har vi fått ett stabilt och jämnt låtskrivande. Det är på sin höjd två, eller kanske bara en låt som inte håller måttet. I övrigt är det topp efter topp. Enkla låtar som växer sig in i ryggmärgen efter några lyssningar. Rekommenderas mycket varmt.

Tekkonkinkreet och Plaid

Det blev lite "best of both worlds" för mig ett ögonblick, när jag kollade in trailern till en ny anime som heter Tekkonkinkreet och hörde Plaids filmmusik. Fick en snabb flashback till Roskilde typ tusen år sedan och en konsert med just Plaid; mitt i natten; magisk musik; jag och Eken och massor med rödvin. Plaid är ju ett fantastiskt band. Måste lyssna in mig på plattorna igen.

Nätbolaget Monotonik

Jag tjatar vidare om nätbolagen med elektronika. Jag har under lång tid lyckats missa bolaget Monotonik. Det har funnits sedan 1996 och gett ut musik gratis över nätet. Under mina äventyr har jag råkat på några av artisterna på MySpace men av någon anledning inte reflekterat över bolaget de gett ut på. Jag vill passa på att nämna ett par, men det finns mycket bra att upptäcka.
Beak är lite ovanlig genom att han oftast använder gitarren som huvudinstrument. På Bishop Whitney EP låter det emellanåt som Vini Rileys Durrutti Column och det är inte alls illa.
En annan artist som måste nämnas är Ernesto Aeroflot. Hans elektronika är fullt utvecklad, komplex och emellanåt smått genialisk, utan att vara svår. Tror ni mig inte, kolla då in senaste albumet Strogloy- Everything Within och låt er förtjusas. Det är inte var dag man möter solen i korridoren.

Shocking Pinks

Det kommer från Nya Zeeland och består egentligen av en enda man: Nick Harte. Det låter emellertid som ett band och inte bara det, det har redan släppt flera album. Alldeles nyligen kom Shocking Pinks självbetitlade album på überhippa DFA också. Egentligen är det en samling av tidigare utgivet material, men för den som inte är inne i NZ-scenen så blir detta debut. Och vilken debut! Det är en fantastiskt spretig och besvärlig skiva. Musikaliskt är den över stora delar av kartan: det låter My Bloody Valentine; och Velvet Underground; ibland lite Deerhunter; och det är syntar; och det är mysiga aukustiska poplåtar; och givetvis (DFA!!) koklockor. Men mest låter det bra. Låtarna är inte påträngande. Harte sjunger väldigt tillbakahållet och nära. Man hör att det inte är repa inför liveuppträdandet det är frågan om. Texterna är träffande och bra

I love you when you're happy, I love when you're sad
But I'd rather be your retard babe than be your motherfucking dad
Telling you what to do

i fantastiska How Am I Not Myself? som handlar om heroinberoende. Över det hela hänger en Lo-Fi-estetik som passar som handsken. Vad mer behöver sägas? Kolla in för guds skull.

Wiley: Playtime is Over

Wileys nya (eller ja, ganska nya) album Playtime is Over håller bättre än något han gjort sedan debuten. Det kan stundvis kännas en aning tröttsamt att höra de tutande barnsliga melodierna igen, men det är övergående. Efter några lyssningar sitter de som en keps igen. Det kan också kännas lite tröttsamt att höra Eskiboy igen (den har varit med på några skivor redan) och några andra låtar, bl a magnifika Gangsters har hörts både på mixtapes och den så kallade "andra plattan" Da 2nd Phaze. Men i slutändan så är det bara härligt att höra Wiley i så bra form och med Big Dadas strikta regim, även lite extra fokuserad. Inte "all killers" men väldigt lite "fillers". En väldigt bra platta föra att komma från en som lagt av fler gånger än man kan hålla räkningen på. Det går knappt att hålla räkningen på hur många plattor han släppt de senaste två åren heller för den delen.

Miko och Destroy0r

Det finns mycket att hämta på nätet, det har jag konstaterat förr. Senaste godbitarna är mexikanska Miko med albumet Sinte och brittiska Destroy0r med An Adventure of Danger!. De är båda plattor gratis utlagda av artisterna själva och helt lagliga att hämta hem.

Papegojan Alex har dött

Jag råkade se en artikel i Edge som nämnde att papegojan Alex hade dött och mindes hur förbluffad jag blev när jag läste om honom för första gången några år sedan. Kolla in artikeln från New Your Times. Väl värt att läsa och fundera över.

Mycke' nu, mest Modeselektor.

Det är otroligt vad mycket konserter det är just nu. Det känns givetvis som fler när man inte kan gå på alla, men visst är det mycket konserter just nu. I helgen som gick var det mycket på gång och jag valde att kolla på Thee Satans, The Branded och The Untamed på Bodoni och ångrar inte att jag gick dit. Stämningen var god trots att det var ganska glest i lokalen i början på kvällen. Musiken var bra. Thee Satans spelade klassiskt garageskrammel med 60-tals stuk. Tänk Nuggets så tänker ni rätt. The Branded var stabila med sitt mer bluesiga garageskrammel och The Untamed var mycket bra. Nock sagt.
Bland de kommande gigen är det främst Modeselektor på Inkonst på lördag 6/10 som lockar. När man lyssnar på deras senaste platta, Happy Birthday!, så börjar det faktiskt kännas som en av de vassaste bokningarna i höst. Jag trodde inte de skulle kunna toppa sin förra platta, men det kunde de. Makalöst. Även Future Of The Left spelar i krokarna, nämligen Vega i Köpenhamn, men gör det tyvärr på måndag, så det går bort för min egen del. Och så är det ju Jonathan Richman på KB just i dagarna också. Ja vad ska man göra om man inte har råd...