The Future of the Left; "Curses" och Deerhoof gratis-album

När jag upptäckte Mclusky var det naturligtvis redan för sent. Det dröjde inte länge innan de hade fått nog och lagt av. Jag svalde klumpen i halsen och livet gick vidare. Nu upptäcker jag att livet åter har blivit lättare att hantera, för två av medlemmarna bildade ett nytt band som nu har släppt sitt debutalbum. Bandet heter Future Of The Left och skivan heter Curses och det är så bra att jag blir alldeles tårögd. Det skramlar och bråkar och är till och med lite popigt emellanåt. Nerven från just Mclusky finns kvar och det ger en sorts mellanting mellan Jesus Lizard och Pixies, tror jag. Mycket bra i alla fall.
Deerhoof har hållt på ett tag och släpper nu en gratis platta på sin hemsida. Inte ens de själva vet om det håller i längden, så det är säkrast att ladda ner nu för den som är intresserad.

Festival I Butik

Rundgång och Deleted presenterar stolt:

Festival I Butik

Lördag 18.00 - 22.00 20:-
Family Battle Snake (UK)
Birds of Delay (UK)
Pulse Emitter (US)
Shift (Swe)
Bordet (MÖ)

Söndag 16.00 - 22.00 20:-
The Creeping Nobodies (CAN)
Blankket (CAN)
Kloak (DK)
Ved (MÖ)

krill.minima och Marsen Jules

Han heter egentligen Martin Juhls men går under artistnamnen Marsen Jules och krill.minima. Som Marsen Jules gör han lätt påträngande men ändå luftig ambient musik. Riktigt bra emellanåt. Som krill.minima är det ännu bättre. Då åker dub-skorna på och det går riktigt fint att följa det som låter på ett par gratisutgivningar. Det finns en hel del att hämta hem på virb-sidan, men om en enda sak ska rekommenderas är det helt klart Borkenkäfer EP. Den är vass, den är dubbig och låtarna har namn efter skalbaggar. Vad mer kan man begära?

Q Y D på KB ikväll 21/9

Grattis Malmö ! Ikväll är det releaseparty på KB med Quit Your Dayjob. Det börjar 23 och bandet står på scen 24. Kom ihåg att det är okej att vara glad. Själv kan jag tyvärr inte gå dit.

Deerhunter till Malmö

Ännu ett datum att hålla reda på: Tue 13-Nov-07 Sweden Malmo Debaser. Klippt direkt från senaste utskicket med Deerhunter med info om deras kommande skandinavien-turné. Hoppas att det håller i sig. Vad yrar jag om? Jag kommer ändå att missa de flesta konserter jag skriver om här. Men det hindrar mig inte att hetsa upp mig för möjligheten att vara med.

Holy Fuck

Inte nog med att Holy Fuck är ett coolt namn på ett coolt band, nu kommer de dessutom till Vega i Köpenhamn i Oktober och spelar förband till inga mindre än !!!. Deras Holy Fuck EP är grundligt bra och de har en ny platta i krokarna. Passa på att kolla upp innan alla börjar namedroppa.

Beezy uppe igen.

En förfrågan om Beezy's mixtape, My Construction Site, fick mig att febrilt leta efter en CD jag hade bränt. Det fanns tyvärr inga spår kvar av skivan på min kraschade hårddisk, men på Beezys Myspace hittade jag en nyuppladdad länk till denna udda pärla i modern brittisk hip-hop/grime. Väl värt en nedladdning.

Ett band vid namn Chrome

De gjorde ett album som heter Alien Soundtracks och de låter, framför allt på sina tidiga plattor, faktiskt så. Det är rockmusik som vore den gjord av varelser från någon annanstans. Det finns en baklängeskänsla i musiken som är svår att beskriva. Själv tycker jag att den riktiga pärlan är deras första platta The Visitation. Där möts tidigt 70-tal, artrock och den spirande punken och magi skapas. Lyssna bara på Return to Zanzibar och förundras över hur trummorna nästan känns fel när de inte går i baktakt.

Grime/Dubstep på Pitchfork igen

Det är en ny läsvärd artikel på Pitchfork med Martin Clark. Denna gång handlar det ganska mycket om Skepta och hans album/mixtape "Greatest Hits" som kommer ut på Boy Better Know nu i September.

Tittarvanor

Tittarvanorna förändras när man blir förälder. Men kanske inte så mycket ändå. Anime kollade jag på innan också. Det är väl mer mängden film som minskar. Allt sånt går förstås i vågor. När jag skrev dagbok blev jag mer medveten om det och det motverkade tendensen.

Michel Faber heter han, inte Michael

Han är författare och har skrivit några riktigt bra böcker. Jag har inte hunnit ta mig genom hela hans produktion men de tre böcker jag läst har fallit mig mycket väl i smaken. Under the Skin är en sorts science fiction som jag inte kan berätta för mycket om för den som inte läst den, men jag tror att den i grunden handlar om frihet och personlig utveckling. Mycket speciell bok är det i alla fall. The Hundred and Ninety Nine Steps är en kortroman som handlar om en krigsskadad arkeologs kamp med sina demoner och ett möte med en man och en hund. I The Courage Consort ligger fokus på en kör och främst en sångerska och hennes kamp att ta sig till ytan under en tids repetitioner på ett gods i Holland.
Tre romaner med kvinnor i huvudrollen. Alla dessa mer eller mindre skadade, både till kropp och själ. Det finns likheter hos huvudpersonerna även om romanerna i sig är ganska olika. Egentligen vet jag inte om jag ska fördjupa mig mer än så här. Tror inte det. Kolla upp och läs. Finns på biblioteket.
Och det uttalas visst som "Michelle". Hur efternamnet uttalas har jag inte sett något om...

The Empire Strikes Back

Det är något underligt med Country Teasers. Jag hinner glömma hur bra de är mellan gångerna jag lyssnar på dem och blir lika överraskad varje gång. Ändå brukar det inte dröja alltför lång tid. Att lyssna på en ny skiva med dem blir i det närmaste surrealistiskt. På något vis lyckas de alltid göra något annat än det jag förväntar mig, trots att jag inte riktigt vet vad jag förväntar mig av dem. Den senaste skivan The Empire Strikes Back är inget undantag. Det är samma svarta humor, som ibland kan vara svår att svälja och samma skevhet kontra skönhet som tidigare, men ändå är det helt annorlunda. Jag känner igen ett par låtar från Ben Wallers soloprojekt The Rebel, bl a den fantastiskt vackra Mos E17ley och den helt skruvade och gängade Spiderman In The Flesh:
"I must have been bit by a spider,
when I was very small
Because now I'm grown up and spend five days a week
going up the fucking wall.
I must have been fenced in to a long straight road
when I was nine or ten
Because now I'm grown up and spend five days a week
going round the fucking bend"
Men det mesta är nytt och som vanligt svårt att beskriva. Jag skulle kunna nämna Bent Spanner Arty Banner, men inte ens det räcker till. Det är kompromisslöst eget. Inte olyssningsbart på något vis, men väldigt långt från insmickrande. Mycket bra.

Children of Men

Efter alltför lång tid så kom jag i alla fall loss och såg Children of Men av Alfonso Cuarón och jag tyckte att den var bra. En sak som jag gillar mycket med den är stilskiftena. En del scener känns väldigt genomarbetade och filmistiska i ordets bästa bemärkelse, medan andra nästan är handkamera-skakiga och "dokumentära". Clive Owen är bra i sin nästan autistiska tolkning av den känslomässigt skadade Theo Faron som får ett väldigt ansvar på sina axlar. I det stora hela är det stabilt spel och storyn är inte helt uppåt väggarna heller så det är bara att kolla in. Räkna inte med för mycket stråkpartier, det är en ganska mörk beskrivning av ett framtida England och hela filmen är genomsyrad av detta mörker.