Dipper Live Gastelyckan Lund 28 Augusti 2010

Fey Gods: Untied 7" (HoZac)

Under ganska lång tid väntade jag på nytt material, ja kanske till och med ett album med det amerikanska bandet Grave Blankets. Nu vet jag att de tyvärr la av för ett tag sedan, men som en fortsättning på det föregående äventyret kommer nu Fey Gods. De består av kärnan från Grave Blankets, det gifta paret Nick och Lula Perry, men musiken de gör är ganska annorlunda. Borta är den Gun Club-doftande rocken och i dess ställe finns mörkare och mer desperata tongångar framsprungna ur den synt, gitarr och trummmaskin som nu är instrumentering.
Fey Gods singel "Untied" är utgiven på det flitiga Chicago-bolaget HoZac och ger verkligen mersmak. A-sidans "Untied" är som en musikalisk kall kår. Den ger mig känslan av en gråmulen novemberdag då något obehagligt lurar om hörnet. Ändå är den vacker. Jag börjar tänka på Michael Gira och sen slutar jag tänka. Baksidans "Bury Me Standing" är en malande iskall postpunk-attack av den sort som Adult. och kanske framför allt Tamion 12 Inch utför med bravur. Väldigt obehagligt och tilltalande. Rekommenderas.

Dipper/Urkos Inkonst Malmö 5/6

"En annan värld är möjlig - tror Dipper och Urkos!"

The Sediment Club; 7" (Softspot)

Visst händer det att musik blir tröttsamt ibland. Det blir bara det gamla vanliga, inga överraskningar eller oväntade vändningar. Å andra sidan kan det ibland dyka upp saker som gör det gamla vanliga på ett nytt sätt. Ett band som gör det är The Sediment Club. De har släppt en sjutums-ep på det lilla Softspot music. Läste nånstans (här borde jag ha en länk men har inte hittat det igen) att de låter som ett The Contortions med punkigare bakgrund och det känns ganska rätt. På deras Myspace har de listat en massa band som influenser och många av dem tycker jag man kan höra att de lyssnat på. Trots detta tycker jag att de har en helt egen eld i baken. De har hittat en egen blandning av det salta och sura som gör att det biter till på ett fint sätt. Kantigt? Javisst! Mörka texter? Självklart! Atonal sång? Givetvis! Basen trillar runt med fina basgångar, gitarren slåss mot inre demoner och klaviaturen gör sitt bästa för att skapa än mer dålig stämning. Gillar jag det? Det kan ni hoppa upp och klappa er på era små piffiga skinkor att jag gör!

CCCandy; Lonesome Berlin (Avant!)

Jag snubblade över CCCandys Myspace för ganska länge sedan och hade väl inga större förhoppningar om att det skulle dyka upp skivor med honom, men tji vad jag bedrog mig. Först kom en singel som jag inte lyckats få tag på än (och måhända aldrig gör), men sedan kom detta alldeles förtjusande album; Lonesome Berlin. (Lyssna) Skivan är utgiven av det mycket bra italienska bolaget Avant! (kolla upp) och finns till och med i vit vinyl. Hur låter det då? Man skulle kunna tycka att det är ganska uppenbart med stadsmiljö på omslaget och låt-titlar som I'm A Punk, Boredom och Police Officer, men endast om man har smak för minimal synt. Och vad menar jag med det, jo jag menar det jag säger. Det är fult och bra. Det vrider sig som en mask på en krok och framförandet är kantigt och svängigt som ett torkskåp. Enligt Myspace är musiken "morbid pop" och det stämmer väl på ett sätt. Syntarna är överstyrda och fräser som ilskna samovarer. Trummaskinen dunkar på utan nåd och sången ger inte bort någonting gratis. Entonigt mässande, men ändå ganska catchy. Det är inte hårt egentligen. Låtarna har fina hooks och en del snygga melodier som nästan drunknar i brus eller rent allmän knepighet. Jag rekommenderar det här och om ingen vill lyssna på mig, så lyssna i alla fall på Julian Cope:
I’m currently also a sucker for LONESOME BERLIN by German solo artist CCCandy, whose raucous drum-machines, shocked vocal declarations and muffled keyboard excursions remind me of early home-produced electro 45s – Robert Rental, Nigel Simpkins, Gaz Chambers, Thomas Leer come to mind – or maybe some late sibling of Pyrolator, Der Plan or something off the old Ata Tak label.
Själv tror jag att han är fransman, men va fan?! Klicka på bilden. (Köp)

Charles Albright; I'm Happy, I'm A Genius 7" EP (Permanent)

Charles Albright har tidigare släppt den fantastiska singeln "I'm On Drugs" på S.S Records och kommer nu med en ny überdistad attack på den allmänna goda smaken; I'm Happy, I'm A Genius. Denna gång är det mera medicin i burken och vi får hela sju låtar på knappt tio minuter. Låt mig säga att det är väldigt välmatade minuter. Titel-låten är en underbar blandning mellan Black Flag och The Jesus & Mary Chain och i kommande låtar återkommer Black Flag ofta i mina tankar. Inte alltid så mycket som i Young Woman som inte skulle ha varit helt malplacerad på Damaged (förutom att texten inte är deprimerad), men det ligger mycket Greg Ginn-liknande gitarrer i luften och det har jag inget emot. Emellanåt, som i I'm Waiting så blir det nästan boogierock, men det funkar ändå, med rätt attack och attityd. I vilket fall som helst är det en mycket trevlig bekantskap. Bekanta er gärna ni också.

El Vicio; Longarisse 7" (Rococo records)

Om detta hade varit en elak recension så skulle det ha hetat att "det roligaste med El Vicios sjutummare "Longarisse" är det faktum att Longarisse stavats fel på själva skivan. Där står istället "Longanisse". (Långa Nisse "fniss")". Nu är detta ingen elak recension. så jag nöjer mig med att nämna att El Vicio är en del av den franska vågen av utmärkta garagerock-band. A-sidans Longarisse är en lite lätt släpig och svängig historia. Vissa recensenter nämner Cramps. Jag gör det inte. Death Trip 2024 låter som ett Nomads som bantat ner sig och svalt en massa fuzz-tabletter. Vänta lite, det var ju så de lät från början! Lite som deras "Five Years Ahead Of My Time", men med mera fart och fläng. Nåväl. Sista låten Crash är en mer traditionell 60-tals garage-låt och inget fel i det. En liten pärla från Rococo records, som ju tidigare även gett ut andra franska band som The Feeling of Love och Crash Normal.

Eddy Current Suppression Ring; Rush To Relax

För er som möjligtvis har missat det vill jag säga att det inte är försent. Det finns fortfarande tid att upptäcka Eddy Current Suppression Ring. Den senaste och tredje plattan "Rush To Relax" är deras hittills musikaliskt mest varierade, utan att egentligen lämna den grund av simpel rock som de hela tiden arbetat med. Den nya skivan är liksom de båda tidigare inspelad på väldigt kort tid (den nya på en dag, den senaste innan på två) och jag tror att en del av den magi som skivorna har, faktiskt har att göra med att krutet har lagts på att fånga samspelet och energin mellan medlemmarna. Jag kanske gör det lite väl enkelt för mig när jag kallar ECSR för simpel rock, men på sätt och vis är det inte mer än så och det är bra så, fantastiskt bra så. Jag vill gärna citera Scott Sorianos på S.S Records;

Three or so years ago when ECSR popped onto the scene, it was exciting to hear that something good was coming out of Australia. Now it is very apparent that ECSR is more than something good, they are something great and though they call Melbourne home this is more than an Aussie thing. ECSR is not only one of the best bands going, they are becoming one of the most exciting bands ever.

Vad mer kan man tillägga? Givetvis kan jag börja stapla band som jag tycker att det låter som, men det känns på något vis överflödigt. Jag rekommenderar alla deras skivor åt människor som är intresserade av musik. Klicka på bilden.