Deerhunter: Cryptograms

Jag vet inte vad jag tänkte första gången jag lyssnade på Deerhunters album Cryptograms, men de senaste tjugo gångerna har jag tänkt desto mer. Jag tror i och för sig inte att jag har blivit klokare av det, men det känns i alla fall ganska behagligt. Deerhunter är med i senaste Vice magazine och det kan väl vara som det vill med det, de kan vara bra ändå. Det finns något väldigt skört i deras musik. En aning My Bloody Valentine, men inte riktigt ändå. Lite Sonic Youth utan att egentligen alls låta som de. I så fall i de mer poppiga låtarna som Hazel Street. De har i alla fall en fantastisk förmåga att kombinera det vackra och det "konstnärliga". Det enda som oroar mig är att de låter som ett av de där kanonbanden som gör ett-två bra plattor för att sedan gripas av panik när de inser hur bra musik de gör. Jag kan bara hoppas att det inte sker.